FREJA PÅ EFTERSÖK

Det här är en berättelse om vad som hände en dag i Mars 2003.

En dam som är bekant med Eva på Oppigården's ringer och undrar om jag kan hjälpa till med att spåra hennes försvunna pointertik. Hon har hört av Eva att min tik Freja och hennes kullbror Hirilondë är ett par mycket lovande spårhundar. Spåret är en vecka gammalt, kan vi kanske göra ett försök? Jo, visst kan vi försöka. Jag lovar att höra om Petra och Hirilondë kan följa med, och jag betonar att hon inte får ha för höga förhoppningar. Vi har aldrig tidigare provat så gamla spår, inte heller har vi provat att spåra någon främmande hund. Dessutom är hundarna väldigt unga, de är inte ens 1,5 år gamla.

Så, efter jobbet hämtar jag först upp Petra och Hirilondë, sen hämtar vi upp Freja och beger oss ut till Älta söder om Stockholm. Det är ett riktigt p--s väder, snöblandat regn. Den typen av väder som får Freja att vända i porten. Trots det är hundarna glada och förväntansfulla, de vet att något roligt väntar när spårutrustningen är med!

Vi beslutar att börja med att låta båda hundarna spåra så att de kan hjälpas åt. De lär behöva allt stöd de kan få för att ha en rimlig chans att klara ett så gammalt spår.
Pointerns matte tar oss med ner till stranden av Älta sjön. Det var där hon gått när hunden försvann. Hon misstänker att hunden kan ha sprungit ut på isen och gått ner sej. För en vecka sedan låg isen in till stranden men var redan då väldigt mjuk och svag, särskilt en bit ut där solen legat på. Nu är det ett par meter med öppet vatten ut till iskanten.

Vi beger oss till en populär grillplats vid några klippor där hon är helt säker på att hon och hunden gått omkring den dagen för en vecka sedan. Hon har med sej en fiberfäll som våra hundar får lukta ordentlig på innan vi säger "sök spår" och håller tummarna för att de ska förstå vad vi vill. Vi har aldrig tidigare provat något liknande. Hundarna sänker sina nosar och söker spåret! De spårar en sträcka utefter stranden sen ställer de sej bredvid varandra och vädrar ut mot isen. Vi går fram och berömmer dem. De tittar frågande på oss som om de undrar ifall de ska fortsätta ut i vattnet. Hundarna uppför sej ganska frustrerat och vi får intrycket av att de vädrar något mer än bara spår som fortsätter över isen. Både vi och pointerns matte tycker att Freja och Hirilondë tydligt har visat åt vilket håll hunden gått och vi kommer överens om att det troliga är att den gått ner sej. En snabb ganska lätt hund som en pointer kommer långt ut på dålig is innan den brister. Men helt säkra kan vi inte vara och det skulle kännas bra både för oss som spårat och för hundens oroliga matte att få det bekräftat.

Ett par månader senare får vi det. Då har pointern flutit upp, bara några meter ifrån där våra hundar stod och vädrade. Matten är självklart väldigt ledsen samtidigt som det är en lättnad för henne att få veta vad som hänt.
För Petra och mej känns det bra att veta att våra unghundar klarade av ett så svårt spår och att de förstod vad vi ville när vi höll fram fiberfällen och bad dem söka spår.

Malena Hallberg